Kulturpolitik är den del av den statliga politiken som har med kulturen att göra. Detta låter mycket enkelt, men är i själva verket komplicerat. Många politiska beslut, inom en mängd olika områden, får återverkningar för kulturen, vare sig det är tänkt så eller inte.
En gång i tiden var de flesta kulturskapare beroende av mecenater som kunde bekosta deras uppehälle. För en målare eller skulptör handlade det om att åta sig beställningsuppdrag, och naturligtvis genom att sälja verk till de som hade råd att betala. Men för poeter och författare var det lite svårare, framför allt innan boktryckarkonsten gjorde det möjligt att sprida böcker i stora upplagor. Många uppehöll sig därför vid en kunglighets eller furstes hov, och det var denna potentat som finansierade författarens liv.
Ingen vill egentligen tillbaka till den här tiden. Det är därför det i alla stater idag finns en aktiv kulturpolitik. Men naturligtvis vill regeringar, både demokratiska och odemokratiska, och av alla politiska färger i det förra fallet, sätta sin egen prägel på kulturpolitiken. I Frankrike bygger många presidenter stora kulturinstitutioner, som bibliotek och muséer. Enligt belackarna är dessa inte mycket annat än monument som de bygger över sig själva. I Sverige har vi inte denna tradition, kanske för att vi inte har några presidenter. Däremot kan en ny regering förändra kulturpolitiken på andra sätt, exempelvis genom att förändra hur anslag till kulturverksamhet fördelas.
Bevarande kulturpolitik
Men kultur handlar inte bara om de sköna konsterna. När man talar om kulturarvet ingår så mycket mer. Inte minst handlar det om äldre tiders sätt att leva. Praktexemplet på detta är Nordiska muséet och Skansen i Stockholm, men institutioner av denna typ finns i hela Sverige.
Det går en viktig skiljelinje mellan olika politiska partier i synen på vilket kulturarv som ska bevaras, och på vilket sätt. Sverigedemokraterna försöker exempelvis profilera sig genom folkmusik, något som inte alltid uppskattas av folkmusikerna själva.